Som en käftsmäll.
Med ett baseballträ.
Droghelvetet – Första boken efter min mor gick bort
Ett av mina intellektuella mål är att läsa mer, varje dag är målet. Jag kan inte säga att jag känt mig speciellt inspirerad sedan min mor gick bort. Jag fick en rätt kraftig mental dipp om jag ska vara ärlig. Men när jag höll på att gå igenom papper i hennes lägenhet hittade jag den här boken, Droghelvetet, av Kimmo Harjula.
Jag minns att min mor berättade att hon jobbat med Kimmo på ett behandlingshem, där hon kockade och han var terapeut. Jag minns också att hon var imponerad av hans resa tillbaka, till verkligheten. Känns som de hade en gemensam respekt för varandra. Jag såg också att hon bara hunnit läsa ett och ett halvt kapitel. Så jag bestämde mig för att läsa klart boken åt henne. Vilket både var ett bra och dåligt beslut.
Trodde min ”resa” var hård.
Efter jag läst första halvan av boken, mådde jag nästan sämre än jag gjorde innan. Kort och gott, de händelser som Kimmo gått igenom rev upp gamla minnesbilder ur min barndom. Men tjurig som jag är avslutar jag alltid det jag påbörjat. Vilket jag är glad att jag gjorde.
Nog för att jag blev slagen och hotad med kniv rätt ofta som barn så är det inget vad denna man gått igenom. Jag minns aldrig övervåld mot mig. Däremot råkade min mor ut för det betydligt oftare. Vilket gav mig adrenalin och hatiska tankar uppstod när jag läste om övergreppen Kimmos mor fick stå ut.
Jag är glad att jag gick vidare
Även om jag fick mer eller mindre aggressioner när jag läste boken. Så blev jag ofta påmind om att jag förlåtit min styvfar och gått vidare i livet. Jag vet att han var en sjuk man och även han en produkt av sin uppväxt.
Jag känner igen mig i Kimmos strävan om att bli så stark som möjligt för att en vacker dag ge tillbaka. Kimmo valde brottningen och jag Karate och Tae Kwon Do. Men det gjorde jag aldrig. Jag tror att en sådan handling föder något nytt, som du inte står för. Respekten inför andra människor och liv suddas sakta ut.
Alla behöver behandlas olika
Det finns många scener, genom hela boken, som gjorde intryck på mig. Men det var ett speciellt uppslag som jag blev tvungen att ”öronmärka” …
Boken gjorde ett stort intryck på mig och kan nog säga, så här efteråt, att den inspirerar mig ännu mer fortsätta jobba med mig själv. Jag tror vi som har en extremt brokig bakgrund aldrig riktigt kan släppa garden. Vi är på något vis alltid lite på spänn.
Jag är på något vis också imponerad, som min mor, av att Kimmo överlevde och faktiskt har lyckats komma tillbaka till livet. Hoppas han mår bra idag och gör vad han kan för att hjälpa andra. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka att det är det minsta han kan göra efter allt han gjort. Som han själv skriver i boken; ”Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring.”
Jag har också upplevt behandlingshem
Jag har faktiskt också upplevt och besökt behandlingshem. Pratat och umgåtts med ”intagna”. Och det finns många skitställen, runt ut sagt. Som utövar behandlingsmetoder som känns daterade. Framförallt blir inte ungdomarna sedda. Man tycker att samma ”hårda” regler och behandlingsformer gäller för alla. Vi är alla olika med olika bakgrunder och problem. Det är där man ska börja.
Jag hamnade aldrig själv på ett. Det gick nog aldrig så snett för mig. Ett par kvinnojourer har jag dock hamnat på med min mor. Jag tror att min stora räddning var att jag tog avstånd från alkohol då jag såg vad det ställde till med i min uppväxt. Jag var nog säkert uppåt 20 innan jag började ”festa”.
Jag byggde däremot upp en extrem tävlingsinstikt istället. Där jag skulle övervinna allt som jag gav mig in på. Tror det snarare blev en drog för mig. Samtidigt som det gav mig ett existensberättigande. Tävlade i kampsport, gjorde jägarutbildning som militärtjänst, läste in utbildningar på kortare tid, provade adrenalinsporter osv.
Idag har jag så gott som släppt det där. Känner inte att jag behöver bevisa något mer. Och jag mår så mycket bättre och är mer harmonisk.
Droghelvetet, läs den eller släng den åt helvetet!
Jag tycker alla borde läsa den här boken som har haft/eller har det tufft i livet. Det finns alltid de som har det värre och alla kan förändra sig. Det gäller bara ta tag i det hur tufft det än är. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men man ska aldrig sluta försöka. Ni andra som haft en mer normal uppväxt och tycker att allt är frid och fröjd i livet kan låta bli. Men det skulle inte skada att läsa andras historier för att det öppnar upp sinnet och ger hint om att många vi möter på stan kanske beter sig på ett speciellt sätt för att de har just haft/har det tufft.
/Peter
Fotnot.
Innan du läser den var beredd på att språket är inte det bästa, så se igenom det. Känn vad som sägs istället. Var även beredd på extrem brulitet och ärlighet. Det Kimmo berättar kommer sitta som en käftsmäll. Med ett baseballträ.
