Att göra en kistmålning till min mors kista var kanske det bästa beslut jag tagit för min sorgeprocess.
När jag, min bror och hustru träffade begravningsentreprenören var det säkert hundra frågor som dök upp. Men det var speciellt en fråga som jag gick igång på, mitt i allt; ”Vilken kista vill ni ha?”
Den finaste gåvan jag kunde ge min mor
När vi tittade på alla (säkert 30 olika, kändes som hundra) kistor i katalogen som begravningsentreprenören hade och stoltserade med. Så, kom hon till en kista där man kunde få en handmålad blomma, för ”bara 1500 kronor extra. Personligt och fint.”
Innan jag hann tänka sa jag; ”Kan man få ha en målning på kistan!?”
Som jag snabbt följde upp med; ”Får man måla själv??”
Så blev det.
Vi stod i valet och kvalet mellan en furukista och en mattvit stilrenare variant. Furukistan skulle vara en fin symbolik till min mors födsel då hon föddes i Finland i en bastu. Troligtvis en furubastu.
Vi landade i den vita stilrenare. Kändes också som hon, och vi. En förening på nå’t vis.
Kistmålning och Sibelius i ett lager fyllt med kistor
En två veckor senare hade jag min skiss färdig. Efter vi pratat ihop oss kom vi fram till att dekorera locket med Blåklint, min mors favoritblomma. Jag ritade upp en ornamentliknande slingerdekoration på sidan. Och en krans på kortsidan. I kransen skrev jag hennes namn och ett kors av en kniv och gaffel, då hon varit krögare och kock i över 30 år. Hon älskade mat. Och hon var mycket älskad för sin mat.
Lite sublimt under locket ritade jag en svenskfinsk flagga. Hon kände sig verkligen som båda.
Efter samtal med begravingsentreprenören fick jag nyckeln till deras magasin där de förvarade alla kistor.
Det kändes först lite makabert att; ”Nu ska jag sitta i ett magasin med kistor runt omkring mig och måla på min mors kista!”
Men det var allt annat än det. Det blev en fin stund. Jag målade hela dagen till toner av Sibelius. Mindes tillbaka. Tårades mellan varven. Pratade lite tyst med henne. Sa tack. Och farväl.
Bästa läkningen och finaste farvälet
Efteråt har jag känt att det var där och då jag, personligen, fick ta farväl av henne. Även om begravningsceremonin var bland det vackraste jag upplevt och även ”efterkapitlet” med släkten var minnesvärd. Så var stunden i magasinet vår. Och en kistmålning var det finaste jag som kreatör kunde ge. henne.
Tack för den stunden tillsammans, mor.
Tack för att just du varit min mor. Hade det inte varit för dig skulle jag inte vara den jag är idag;
En kreativ överlevare som aldrig ger upp.
<3
/Peter
