Landet lyckopiller – är det Sverige i ett nötskal? - Hello Peter

Landet lyckopiller – är det Sverige i ett nötskal?

Jag har precis sett klart Nour El Refais serie Landet lyckopiller … sitter i skrivande stund och känner efter … ja, vad känner jag? …

… jag känner nog att serien speglar lite den bilden jag själv byggt upp. Och anledningen till att jag kan säga det är att jag har en mångkulturell uppväxt med det nordiska som möter det sydeuropeiska.

Jag kan relatera till kraven vi ställer på oss själva här i kalla norr till det mer livsnjutande sociala umgänget över goda mat och vin, i söder.

Jag kan nästan förstå varför vi mår dåligt här hemma fast vi har det så fantastiskt bra. Vi har det nästan för bra för att kunna njuta av det. Det låter kanske snedvridet, men dissikerar man vad det innebär så blir det inte lika konstigt. Vi har så mycket framdukat att vi inte riktigt vet vart vi ska börja, så vi smakar både här och där, hit och dit … det blir någon form av hetsätande, tills vi blir proppmätta och mår bara dåligt av upplevelsen. Det går liksom inte processa. Det blev bara för mycket.

Jämfört med i sydligare bredgrader är det nästan tvärtom, bordet är nästan tomt, men alla vänner och familjemedlemmar tar med sig något till bords och man avnjuter varandras godsaker i lugn och ro med glädje. Man tar dagen som den kommer och gör det bästa av den.

Vi i Sverige lever i framtiden. Vi ska njuta sen. När vi fått företaget att bli framgångsrikt, gjort det där klippet eller när vi gått i pension.

Jag är inte deppig bara ”lite” trasig

Nu har inte jag diagnosen depression så jag är nog inte helt rätt person att uttala mig, så ni får ta det jag säger med en nypa salt. Men jag känner ändå att jag kan relatera till det mesta i programmet. Visst jag känner mig låg från och till men mitt problem bottnar mer i ett trauma som aldrig fått rätt hjälp av vården. Jag har en uppväxt med en man som har ett ursprung från Italien och Tunisien – En halvarab som hamnade i Sverige (tänker på Nours diagnos i Italien). Bara den kulturella omställningen kombinerat med hans dåliga bakgrund blev nog droppen till att han ”ballade” ur och det gick ut över oss istället för att han fick rätt behandling.

Och, ja jag äter också piller mot min mentala hälsa som 1 000 000 andra svenskar tydligen gör. Vi skulle banne mig vara ett av landets starkaste partier om vi bildade Landet Lyckopiller-partiet!

Medicinering är inte lösningen

Jag tror inte heller att medicinering är lösningen. Det är bra att det finns, men det är en väldigt lättillgängligt quick fix för många läkare. Som jag själv erfarit. Men det största problemet med vården som jag känner är att vi som har problem inte blir sedda. Ingen lyssnar på oss, de hör vad vi säger, men lyssnar inte. Läser inte mellan raderna. Tar det inte från början. Ställer inte de där jobbiga frågorna som får en att tänka efter och tillsammans gräva oss ned till den där gömda skatten, som vi alla besitter. Svaret blir alltid detsamma nästan vart man än går; ”Vi erbjuder samtalsterapi, enskilt eller i grupp, sedan 6 månaders sjukskrivning för det är vad Försäkringskassan går med på, sedan kan du få ta en onlinebaserad KBT-behandling. Just ja, och så kan vi rekommenderar vi medicinering. Vi börjar på 10 ml i ditt fall, sedan utvärderar vi.”

Suck.

Vad sa Nour? Plats 9, bland världens lyckligaste länder.

På papper ja, för att vi har ett ”smörgåsbord” med allt! Vi har laxen, brödet, påläggen, charkuterierna, köttbullarna, prinskorvarna, sillen och så klart nubben. Allt det goda vi bara älskar att frossa i oss. Det är så gott och bekvämt att vi proppar i oss detta året om. Sedan repeat. Hoppas ni hajar den ironiska metaforen. Det blir bara för mycket.

Så vad gör vi då?

Staten har ett stort jobb att göra. Sjukvården är underbemannad. Det finns inte tid att bry sig. Jag är rätt säker på att det finns uträknad tid på hur mycket tid man får lägga ned på varje patient baserat på vilken vårdinstans man hamnat på … oavsett är den för kort för alla. Vi behöver alla bli mer SEDD – och då snackar jag inte som synas – vilket jag också är rätt säker på att vi topprankar i sociala medienärvaro. Som jag snarare tycker pekar på en verklighetsflykt än något annat.

Jag har hittat mina verktyg

Det intressanta med att ha gått i behandling i många år är att man blir bättre på behandla än själva behandlarna. Hänger ni med. De liksom trampar i sina gamla ingådda slip-in-tofflor som de alltid gjort. Vi som orkar (har mer toppar än dalar), vi utvecklas lär oss något under resans gång. Men det tar lång tid. För lång tid. För vi kan inte tänka klart. Vi är bara jävligt less på att må dåligt. Och provar oss fram tills vi hittar ett litet frö som vi ser och tror på. Vattnar mer vårt innersta tills det börjar gro … och förhoppningsvis var det rätt frö som låg i skattkistans lilla lilla glipa som får den att öppna sig.

Viktigt att ha mål i livet för att känna lycka

Jag tror att en viktigt ingrediens i livet är att ha mål (med delmål) och en vision. Man ska styra sitt liv lite som ett företag fast mer avslappnat. Livet ska vara mer kravlöst men inte mållöst – för då känns det mer både mer balanserat och meningsfullt.

Jag har definierat alla delar i mitt liv och jag vet hur jag vill ha det. Och eftersom jag har gjort det så känner jag större mening med livet. Annars blir det lätt att man glider med på ett bananskal och låter slumpen avgöra. Det bygger bara stress, ångest och olycka, i längden.

Jag avrundar inlägget med en passande påminnelse från min kalender;

Nu är mitt batteri nästan slut och klockan snart fem i tolv och det är dags att ta mitt piller och säga god natt till familjen.

God natt familjen.
/Peter

P.s. Se Landet lyckopiller på SVTPlay – mycket se- och tankvärt!