Barnarbetaren, kameleonten och tävlingsmänniskan

Denna livsberättelse är en kortversion av mitt liv fram tills idag. Jag hoppas den öppnar dina ögon och inspirera dig till förändring i ditt liv – Att vilja jobba med dig själv.

För oavsett om du haft/har det tufft med jobbig uppväxt, gått in i väggen, känner dig allmänt förvirrad i livet så är det viktigt att ta en titt på vart man är och komma fram till; Vart vill jag? Hur vill jag ha det? Vem är jag, idag?
Livet tuffar på så otroligt fort och det är lätt att fastna i livets ekorrhjul och tappa sig själv på vägen.

Jag har mått psykiskt dåligt i större delen av mitt liv pga min historia vilket har resulterat i ohälsosamt leverne, överpresterande, tröstätande, utbrändhet, nedstämndhet mm.
Men nu har jag hittat mina verktyg och har inte känt mig så här mentalt stabil på länge. Och bättre ska det bli. Men jag vill sträcka ut en hjälpande hand redan nu …

För mig personligen är denna historia en påminnelse om vad jag aldrig får bli och en inspiration till andra att vilja bli en bättre och helare människa. Att jag ska vara stolt över mina prestationer, inte sörja det förgångna och konstant fortsätta vilja jobba med mig själv på ett ytterst medvetet sätt.

Livet är för kort för att vara trasig och bitter.

Uppväxten som inget barn borde ha

Mitt liv började lyckligt. Med en mor och far och mycket skratt och lek.
Min mor kom till Sverige, från Finland, när hon var 17 år ung och började jobba som barnflicka i Lidingö. Ett par år senare avancerade hon till Kallskänka på NK. Vid 20-årsåldern träffade hon en finsk man. Som blev en del i mitt livsskapande. Jag föddes 1973.

Livet var som för de flesta barn de första fem åren, fylld med lek och glädje. Men året 1978 hände något. Min pappa lämnade oss. Jag har fått förklarat i efterhand att han inte var redo för familjelivet. Det var för tidigt. Kände sig för ung …

Kort därefter träffade min mor en annan man. Som jobbade som servitör på den kända restaurangen Riche. Det dröjde inte länge förrän han flyttade in och tog sig an mig som sin son. Mannen med den exotiska etniciteten italienare* var en driven man. I dagligt tal skulle man nog säga entreprenör. Han hade stora visioner om att driva upp egna restaurangverksamheter. Vi flyttade söderut. Öppnade upp en restaurang i Kalmar. Så långt allt gott.

Som barn är man öppen för all form av lek. En dag när min styvfar föreslog att jag skulle leka i ”kartongfabriken” tyckte jag (nog) att det var en jättespännande lek. Jag vek pizzakartonger för glatta livet. Fyllde rummet med kartonger … sedan dess var jag fast i ”ekorrhjulet”. Jag minns inte så mycket efter det, om jag ska vara ärlig. Men de fragment av min barndom som jag minns var att sysslorna ökade och blev mer måsten. Min styvfar var slug, intelligent och en mästare på manipulation. Allt eftersom åren gick minskade övertalningarna och gick saktande över till befallningar och uppfylldes de inte så visade näven vägen.

Min bror föddes 1980. Jag minns att det var fantastiskt spännande att få en lillebror. Någon att leka med. Vara med. Så var det till en början. Men sysslorna blev inte mindre för att vi blev fler i familjen, snarare tvärtom. Min mor var lika upptagen som alltid med att kocka, städa, sköta ekonomin, ja allt utom att socialisera med gästerna som var min styvfars roll.

Tiden gick försvinnande fort. Vi köpte och sålde restauranger och hotell. Och flyttade. Jag började i skolan. Fick kompisar. Knöt kontakt. Bröt kontakt. Vi flyttade vidare … vi rotade oss aldrig riktigt någonstans. Ett par år hade vi t o m restaurang i Spanien. Kan låta exotiskt och spännande men ett barn vill inget hellre än att åka hem, till den lilla trygghet som finns där.

Parallellt med att jag ”hjälpte” till på restaurangen så tog jag hand om min lillebror. Jag minns att jag varje dag fick gå ut två timmar att leka med kompisar (oftast fick min bror hänga med), om det inte var för mycket att göra på restaurangen. Även på lunchrasterna var jag tvungen att skynda till restaurangen för att hjälpa till på ”lunchrusningen”. Kom jag försent. Fick jag känna det rent fysiskt, oftast med slag på kroppsdelar som inte syns, magen var en favorit. Vilket barn är bra på hålla tiden? Men jag lärde mig tillslut att bli punktlig. Att alltid leverera. Med ett leende trots att verkligheten var något helt annat.

Jag var barnarbetare i 12 år. När jag blev 17 såg jag, eller så kanske jag fick, en broschyr om att bli utbytesstudent. Jag minns inte hur det gick till … men helt plötsligt gav min styvfar sitt godkännande om att jag fick bli utbytesstudent, i USA. Det var helt overkligt! Jag har alltid undrat varför han gav sitt ”godkännande”. Om det var pga skuldkänslor eller om det var för att jag var så gott som vuxen och han ville ”ha en hållhake” på mig … oavsett vad så var det räddningen för mig.

I USA växte jag upp

Jag hamnade i Tennessee. I Jackson, en stad strax utanför Memphis. Vilken kontrast. Vilken frihet. Vilket liv. Jag smalt fort in i high schoollivet och kom överens med alla grupperingar. Jag var ju en social kameleont som hade tränat hela livet på att läsa av människor och lärt mig hur man ska ta folk på rätt sätt. Ena dagen hängde jag med nördarna på skolan för att de var intressanta, nästa dag med Sportkillarna för att de var coola och tredje dagen så flöt jag mest omkring och bara va’. Fri. Jag fick helt okej betyg trots att jag nästan aldrig pluggade. Engelska kunde jag redan flytande innan jag ens kom till landet pga alla amerikanska filmer jag plöjt genom åren, när vi ägde en videobutik, och inte jobbade. Efter ett tag så började jag träna Tae Kwon Do. Och jag blev helt fast – Det kändes som jag hittat ett forum där jag kunde få ur mig alla aggressioner jag dämt upp genom åren. Men det fanns även en familjeanda som jag alltid saknat. Jag fick vänner för livet. Jag fick tom träna kampsport på skoltid. När året var slut hade jag blivit både delstatsmästare i både Tennessee ’90 och Arkansas ’91.

Det var så många saknade bitar som föll på plats det året jag var i USA. När det blev dags att packa väskorna och återvända hem blev jag alldeles förkrossad. Hur skulle jag kunna återvända till skiten hemma, igen. Någonsin. Det var så pass att jag nästan gifte mig med min dåvarande flickvän för att få stanna i ”frihetens land”. Men en viss mognad hade även börjat infinna sig. Så jag åkte hem ogift, ensam och rädd.

Inget var sig likt längre

Livet hemma var inte riktigt som förr. Jag började jobba på restaurangen igen. Men fick nu lite lön. Min mor hade hittat ny styrka och lyckades till slut bryta sig lös från relationen och skilde sig. Vilket i sig är otroligt starkt efter år av övergrepp och våld. Jag vet inte om det var mitt nyfunna hopp om livet som inspirerade … det spelar ingen roll. Det viktiga är att hon gjorde det. Och kom överlevande därifrån.

Hon skänkte i princip bort allt hon hade rätt till. Öppnade eget ställe som hon drev framgångsrikt i många år, tills en dag hon ledsnade och tog anställning som kock, på ett behandlingshem. Vilket hon senare har berättat att det var det bästa hon gjort. Där hon fick chansen att hjälpa andra utsatta med stöd och mat (som hon älskar och fantastiskt duktig på). Vackert på något vis, tycker jag.

Jag jobbade hårt, så jag kunde tjäna ihop pengar för att resa tillbaka och stanna i tre månader i taget. Vilket jag gjorde i tre år i rad. Sista vändan när jag besökte min bästa vän blev vi plötsligt en dag headhuntade till Marinkåren. Jag blev dock tvungen att tacka nej då jag var svensk medborgare. När jag återvände till Sverige kände jag att det var dags att lämna kroglivet. Inspirerad av marinkårsrekryteringen sökte jag till militärtjänsten. Jag skulle göra lumpen! Jag blev antagen till Flygbasjägarskolan. Kunde jag inte bli Marinkårssoldat så kunde jag åtminstone bli en svensk Jägare, tänkte jag.

Det var den näst tuffaste utmaningen jag utsatt mig för i livet. 11 månader av pina. Men det fanns även en enormt laganda, där vi alltid ställde upp för varandra. Jag var nog den minsta killen av alla, men jag hade nog den starkaste viljan. Jag bar alltid mest, hade tyngst vapen (kulspruta) och slet som en hund. Den dagen jag förtjänade min basker. Fick jag också utmärkelsen Årets Jägare. Vilken ära. Vilken prestation. Jag var så stolt. Som belöning fick jag flyga i ett stridsjetplan. Jag fick mersmak. Så pass att jag ville satsa på en karriär som yrkesmilitär. Jag sökte till Bosnien som FN-soldat. Dock sa ödet annat. Jag missade ansökningsperioden och kom inte med. *Vilket jag tackar högre makter för idag*

Vilsen igen – visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det enda jag visste var att jag inte ville tillbaka till restaurangyrket! Det jag dock insåg var att det var svårt att ta sig vidare i livet utan, åtminstone, ett gymnasiebetyg. Jag började se vad det fanns för utbildningar. Jag fastnade direkt för Medieprogrammet. Hela programmet innehöll ämnen jag tyckte var intressanta. Framförallt grafisk design! Tävlingsinstinkten kickade in igen, jag hade ett nytt mål; Jag skulle bli Art Director. Jag läste in den 3-åriga utbildningen på två år, tentade av flera ämnen som jag studerat i USA. Det flöt på så pass bra att jag började utbildade de yngre klasserna i grafiska programvaror och tillslut fick jag ett extrajobb som grafisk formgivare på en reklambyrå.

Senare i livet fick veta att nästan alla jag kände på min finska sida hade någon kreativ talang. Men jag var den första som satsade på en profession inom det kreativa. Min mor är duktig på laga mat och sy, min ena morbror är riktigt vass på jobba med trä, en annan morbror var bländade bra på att fotografera och min mormor hade målartalanger. Så det känns som det var både menat och att jag hade läggning för mitt karriärsval.

Storstaden lockade

När utbildningen var slutförd kände jag att småstadslivet hade gjort sitt. Genom en kontakt fick jag en provanställning som AD-assistent på en reklambyrå i Stockholm. Jag var ett steg närmare mitt mål. Jag kämpade på och utvecklades i två år. Men det tog på krafterna att verka i en stad med både tufft klimat och statusfixering som verkade vara allas morötter. Jag var ju bara en småstadskille som hade en stor passion för kreativitet. Och jag ville inte kriga mer. Det var inte min melodi längre. Jag kände mig ensam. Jag började söka mig från storstadspulsen.

En solig dag, åtminstone i sinnet, fick jag erbjudandet att jobba som Art Director på en av mellansveriges största byrå. Min dröm hade gått i uppfyllelse! Livet lekte. Lönen var god. Livet blev en enda lång fest. Ordagrant. Var det inte jobb så var det fest. Det var de enda två sakerna som gällde. Skapa och festa. Det var en rolig tid. Som kunde ha slutat illa om det inte vore för att jag träffade en kvinna. En kvinna som ingen annan jag träffat. En kvinna med vilja av stål som vågade säga ifrån.

I alla mina tidigare relationer var det nästan alltid på mina villkor. För ingen skulle få sätta sig på mig igen. Efter många turer av och på i relationen så föll jag pladask. Jag kapitulerade. Jag släppte in någon i mitt liv. Kvinnan i mitt liv. Troligen min livboje, utan att jag visste om det.

Kvinnan blev sedan min hustru. Vi har idag två kärleksbarn som vi kämpade en lång tid med att få. 18 IVF:er tror jag det blev totalt. Men med två vinnarskallar lyckades vi.

Sökandet tog aldrig slut

Hela mitt liv har varit ett enda långt sökande.
Sökande efter trygghet.
Sökande efter tillhörighet.
Sökande efter prestation.
Sökande efter bekräftelse.
Sökande efter att känna något.
Sökande efter mig själv.

Det är så tydligt att får man en dålig start i livet, så kan det i värsta fall ta en livstid att hitta sig själv.

Det är lika påtagligt hur man efterapar dåliga beteenden, som man själv är uppväxt med, även om de inte yttrade sig lika fysiskt. Så blir det ändock ett destruktivt beteende som är ohållbart i längden. Jag sökte alltid efter en ny utmaning om det så var ett spännande äventyr, någon adrenlinsport eller festens rus. Nästan vad som helst som fick mig att känna mig levande. Men den typen av sökande ger sällan någon god eftersmak det ökar snarare på behovet av att bräcka den senaste upplevelsen för att känna något mer.

Det är barndomsåren som formar oss. Det sätter sig i ryggmärgen. Och blir värsta fall en tung ryggsäck att bära genom livet.

Mina barn ska aldrig få den dåliga starten i livet, som jag hade.
Det är ännu ett av mina livsmål jag tänker klara.

Sjukvården suger. Musten ur en.

Mycket gott kan man säga om Sveriges sjukvård men att ta hand om de som hamnat snett eller de som blivit utbränd är INTE dess starka sida. Har man kraschat en gång så är chansen stor att det blir en negativ loop och man hamnar där om och om igen om det inte görs på rätt sätt. Personligt anpassat med mänsklig kontakt och bra verktyg. Jag hamnade som tur var aldrig på något behandlingshem. Jag hade nog för mycket överlevnadsinstinkt att jag precis kunde hålla mig under radarn. Men det var nog på håret vissa fall i livet.

Allt detta och lite till har gjort att jag tagit saken i egna händer. En gång för alla. Vid 46 års ålder. Nu får det vara nog på skiten.

Jag har aldrig varit en person som brytt mig om ålder. I flera år visste jag inte ens hur gammal jag var. Jag sa alltid att jag var 73:a. Det var liksom aldrig viktigt tills …

jag började söka anställning för att ”hitta tillbaka” efter sista vändan av utbrändhet. Då utsattes jag för något som jag aldrig trodde jag skulle göra; ”Ålderismen”.

Jag fick aldrig chansen att visa min kompetens trots att mitt CV har en del erfarenheter som borde säga något, som t ex;
Styrelseledamot i Svensk Form, Årets Formgivare, fått RFSLs Hederspris, vunnit priser inom möbel- och produktdesign, utbildat lärare på universitet, arrangerat kulturevenemang, varit radiopratare, blivit headhuntad till TV-programmet Äntligen Hemma, varit Curator of Sweden, suttit som jury olika meriterade tävlingar, utbildats på Bukowskis och drivit eget företag.

Helt plötsligt insåg jag att jag var över 45 och oatraktiv på arbetsmarknaden. För första gången i mitt liv kände jag mig gammal. Dessa nederlag samt att aldrig fått återhämta sig och hitta tillbaka till sitt alltid så starka självförtroende bryter ned en, ännu mer. Man blir trött på ”livet” och bitter på samhällets syn på ålder, kön och ras osv. Efter år av självterapi så var jag beredd att packa min väska och dra …

Du kan inte påverka ditt förflutna
Men din framtid kan du styra över

Äventyren jag upplevt ångrar jag aldrig, de har berikat mig så mycket som person. Men visdomen och vägledningen från en stabil fadersgestalt hade behövts.

Jag är tacksam för den person jag formats till.
Men jag känner sorg för den personen jag förlorade under resans gång.
Jag är tacksam för att jag har hittat mig själv igen.
Jag är inte hel än. Men jag känner en stor nyfunnen livsglädje.
Jag känner en helt annan mognad och har en sundare inställning till livet idag.
Jag jobbar med mig själv varje dag. Med hjälp av min Livsbok.

Jag har alltid varit en levnadskonstnär och överlevt allt som stått i min väg. Allt från en våldsam uppväxt, lågutbildad, ohälsosamt leverne, psykiska problem, diagnoser, alkohol, övervikt och ett rotlöst vagabondliv. Min motor har alltid varit min enorma drivkraft. En period trodde jag att jag hade ADHD, men icke. Det var snarare att jag aldrig trivts i stagnation och att aldrig bli som mina pappor. Det var alltid min tävlingsinstinkt som talade sitt klara språk.

Men att alltid hålla ett högt tempo och konstant vara sökande efter något. Och som grädden på moset flytta, gifta sig och få två barn, egenföretagande, karriärshunger och senast en cancersjuk mor – tar ut sin rätt. Man går till slut in i väggen. Går sönder. På alla plan.

Jag löste livspusslet

Allt tog en vändning efter jag lagt ned min själ i att hitta en förändring. Jag hittade onlinekurser, mentorer och verktyg. Som inspirerat mig till att utveckla egna handfasta tips och tricks och lösa mitt livspussel.

Jag hoppas min livsberättelse öppnade ögonen, fick dig att tänka efter, reagera – skapa någon form av känsla. I bästa fall en vilja till förändring i ditt liv, till det bättre.
/Peter

*Senare visade det sig att min styvfar inte alls var italienare! Han var tunisier. Min tolkning är att han själv ville skapa ett nytt liv. En förändring till något som kändes mer spännande eller mer rätt för honom. Jag kan relatera till det. Jag själv ville inte vara ”Finne”. Jag var ju svensk, som mina kompisar. Trots finska föräldrar och en låtsasitalienare till styvfar.

Men idag är jag stolt över mitt ursprung. Kallar mig gladeligen Finländare. Det är trots allt där mitt ursprung kommer i från. Men ska jag vara krass så känner jag mig nog ganska ”landslös” – Jag kanske är en ”Världsmedborgare”? Det kan jag nog resonera mer med då jag tror på att vi alla på vår jord hör ihop, hur olika vi än är. Jag gillar uttrycket från kampanjen; Alla olika, alla lika.

Peter Max Mäkelä
~ Ditt livs bollplank, at your service ~

P.S. Ni som känner mig har kanske fått en större förståelse för varför jag är som jag är och har ett sånt enormt driv, har bred kompetens och framförallt är en humörsmänniska. Jag är en mix av min barndom, uppväxt och kulturella arv. Precis som du. Är du nöjd med den bilden är jag glad för din skull. Är du inte det så kan jag starkt rekommendera att du börjar jobba med dig själv.

~ Tack och hej ~

Pappa, jag förlåter dig för att du lämnade mig.
Jag förstår dig. Det är inte lätt att få ett oplanerat barn när man är i 20-årsåldern.
Jag hoppas du överöser dina fina barn (som jag träffat) med stöd och kärlek.
Tack för att du gav mig livet.

Styvfar, jag förlåter dig för allt du ställde till med.
Jag förstår dig. En våldsam och otrygg barndom sätter sina spår och skapar dåliga kopior av sina föräldrar.
Jag hoppas du funnit ro i sinnet.
Tack för att du gjorde mig till en så stark person. En överlevare.

Känner du dig träffad av min livsberättelse?
Då är det hög tid, som startsidan förmedlar; att det är dags agera nu.
Det här är hemsidan som hjälper dig hitta hem i dig själv!
Låt mig vara din guide. Bollplank och mentor.

Läs mer här om vad det innebär.